Skön Jag!

Idag så var jag nere hos mina grannar Josefin och Malin. Dom är båda två ett år yngre än mig men har ändå tagigt körkort så när jag brukar vara där så brukar vi ta en sväng.

Grejen var idag att vi ville göra något extra roligt eftersom det hade snöat under natten och gatorna var täckt med ett 10 cm tjockt lager av pudersnö.

Det var då jag kom på den lysande iden om att vi skulle bygga en racerstol och fästa den på dragkroken till bilden och sen sladda loss efter bilden i pudersnön.

För att bygga racerstolen så tog vi ett par slalomskidor och en trästol. För att spara tid så spikade vi fast stolen direkt på skidorna. Anledningen att vi hade så bråttom var för att hinna testa stolen innan plogbilen han före oss och skulle förstöra pudret.

Efter en kvarts spikande så var racerstolen klar för att testas. Efter att ha vunnit på sten, sax, påse så stod det klart att jag skulle få äran att provsitta på stolen första turen.

När jag satt på stolen med min gamla hockey hjälm på huvudet så kände jag för första gången att denna iden kanske inte vara så genomtänkt och lysande trots allt.

Rycket som blev i stolen när repets sträcktes och stolen sattes i rörelse var enormt och jag kunde höra hur det knakade i skidorna under mig.

Efter några sekunder så började mina ögon tåras av fart vinden och då slog det mig, vad gör jag om bilen måste bromsar? Liksom det är en vanlig väg i ett bostadsområde, vi kan ju behöva stanna för andra bilar eller folk som går eller vad som helst. Grejen är ju den om bilen stannar så kommer ju jag fara rakt in i bilen med full fart ju. Jag har ju ingen broms på min stol. Det är vid dessa stunder som att man är glad för att man tog på sig hjälm iaf.

Som tur var slapp jag uppleva någon tvärinbromsning istället så var det i en kurva som vi tog i för hög hastighet, vilket gjorde att stolen vickade och mitt ben klämdes mellan stolen och snön medan jag gled ut i snövallen på sidan av vägen.

Jag vet vad ni tänker, bröt du benet? Och nej det gjorde jag inte utan det bara gjorde jävligt ont och jag fick några bulor och blåmärken men farligare än så vart det inte.

Efter detta lilla avbrott så var det Malins tur att få åka på stolen. Men denna gång så var stolen lite skadad efter min vurpa så när vi skulle åka iväg så lossnade spikarna på höger framben på stolen. Vi gjorde en provisorisk lösning med hjälp av ett tuggummi och min högra skos skosnöre. Vilket tyvärr inte skulle hålla för att köra stolen efter bilen. Så istället drog vi upp till den gamla slalombacken för att köra där istället.

Väl uppe vid baken så beslutar vi oss för att Malin och Josefin ska sitta på stolen medan jag ska stå på skidorna bakom och hålla i mig i ryggstödet på stolen.

Jag bakade några steg bakåt och började sedan springa emot dem och stolen för att putta ner oss för backen.

Direkt när vi hade nått fram till krönet på backen där det började branta till ordentligt så slängde jag mig på skidorna och vi alla tre susade ner för backen. Jag vet inte hur fort det egentligen gick. Men det kändes som det gick tusen gånger fortare än vad det hade gått tidigare i veckan då jag och Alex hade åkt här med madrasser.

Halv vägs ner för backen så började vår lagning med tuggummi och skosnöret lossna. Då insåg jag att det var nog läge att hoppa av. Tyvärr så märkte inte Malin och Josefin det.

Så dom krasade istället i ca 70 – 90 km uppskattningsvis in i ett träd. Eller stolen krasade i trädet. Dom hann just innan kasta sig av stolen ner i snön.

Personlig notering tills imorgon: köpa blommor åt Malin och Josefin. Tror iaf att det är det man tar med sig till folk som ligger på sjukhuset.

Jaja jag är iaf glad över att det inte vart jag. Så nu är det bara att ta nya tag för att hitta någon villig tjej till nästa vecka istället, trots allt sommaren kommer ju snabbare än vad man tror.